Krigsmaskinen USA och den svenska marionettregeringen

Döden döden. Ännu en svensk har dött i Afghanistan och två skadats svårt. Media basunerar ut detta som vore det tredje världskriget som brutit ut. Väljer man att resa till en krigshärd - och dessutom som del i ett stridande förband - finns den uppenbara risken att man kan komma att mista livet. Medias fokusering behandlar inte analytiskt grundfrågan - vad Sverige har i Afghanistan att göra.

Sverige har inte längre ett inhemskt försvar. Från att en gång haft ett av världens starkaste flygvapen har vi nu i praktiken inget. Inte heller har vi i praktiken några stationerade förband kvar. Den allmänna värnplikten hör till det förgångna. Istället för att reversera denna oacceptabla utveckling väljer svenska staten att skicka svenska soldater till Afghanistan för att bana väg för - som man säger - demokrati i landet med hjälp av yrkesmördare. Detta är omöjligen regeringen och de politiska partiernas egentliga vilja utan givetvis USA:s. Det finns fog att anta att den svenska statsmakten fått "ett erbjudande man inte kan neka till" och därför känt sig tvingade att sända svenska soldater i strid.

I boken Liftarens guide till galaxen finns i ett avsnitt med ordalydelsen "presidentens uppgift är inte att utöva makt utan är att dra uppmärksamheten från dem som har den verkliga makten". Byt ordet "presidentens" mot "den svenska regeringens".

Kungahuset och den patetiska pantomimen

Så var det dags för ny offentlig pajasföreställning. Lysningen mellan kronprincessan Victoria och folkets son, Daniel Westling. Vi kan inhämta att lysningsföreställningen äger rum i kungahusets paradvåning för speciellt utvalda gäster. Vilka är dessa gäster?

Utspädningen av det royalistiska blodet tar ännu ett steg. I förlängningen betyder det att den kungliga inaveln kommer att minska i omfattning, men det betyder också att de ingifta kommer att avancera på socialbidragsskalan. Apanaget är ett socialbidrag och kungahuset presterar inte i paritet med den totala apanagesumman.

Kungahuset har överlevt sin roll. Det är ett pajasskådespeleri som måste få ett slut. Människor som föds in i en livsparodi och hyllas i yrsel av royalister har ingen plats i en demokrati.

Det heter att kungahuset bidrar till att säkra den svenska exportekonomin, men det har aldrig presenterats några siffror på om deras framträdanden har någon reell betydelse för internationella affärsuppgörelser. Skulle så vara fallet finns här ett gyllene tillfälle att förespråka en privatisering av kungahuset. Genom att konkurensutsätta kungahuset kan karismatiska skådespelare kontrakteras i en kommersiell verksamhet som till det yttre kan gestalta sig exakt som det inavlade kungahuset gör idag.

Det finns en komparativ fördel med ett privatiserat kungahus. Det måste vara ekonomiskt livskraftigt - inget apanage - och det finns också en möjlighet att häva ett kontrakt i förtid om någon aktör i kungateatern befinns misshaglig eller på annat sätt hamnar i bad standing hos uppdragsgivaren.

Så lysningen. Det finns en komik i de bilder som under dagen publicerats i de svenska dagstidningarna. I bildspelet i SvD ses en sur och närmast uppgiven konung. Han flankeras av den blivande prinsen vars leende exakt påminner om det som kan fås genom att silvertejp klistras i öronhöjd ner till kanterna av mungiporna. Kronprinsessan har på samma bild en grimas som riktad mot kungen är intressant. Vad menar hon med den? Kanske vill hon med denna spontana min uttrycka insikten att kungahuset består av en samling charlataner och att hon är en av dem.