Jackson, ett lik redan i sin egen livstid

Tveklöst är Michael Jackson en av modern pops stora portalgestalter. Albumet Thriller har sålts i närmare hundra miljoner exemplar vilket är enastående. Andra av hans album har inte sålt lika mycket men ändock i avsevärda upplagor. När det gäller Thriller så var det i praktiken Quincy Jones och Rod Temperton som var arkitekterna bakom musiken. Jackson blev redan då en slags marionett som senare kom att styras mer och mer och den kommersiella industrins intressen.

Att Jackson drabbades av någon form av vansinne har med all önskvärd tydlighet framkommit under åren. Det fanns påtagliga likheter i beteendet mellan honom och magnaten Howard Hughes. Bacillskräck, irrationellt beteende, fobier, bizarra utspel och suspekta samrören med tvivelaktiga religiösa falanger. I Howard Hughes fall var det mormonkyrkan och i Jacksons fall Nation of islam.

Jag är inte riktigt på det klara med vad det var i Jacksons androgyna gestalt som trots sin groteska framtoning var så lockande för så många. Frågorna hopar sig. Var hans hjärna på ett barns nivå? Var han pedofil med drag av homosexualitet eller tvärtom? Det är oklart och vi kan bara spekulera.

När det gäller degenereringen av hans person under åren så ledde det till att han de sista åren i praktiken redan var ett lik. Söndermedicinerad, förstörd av plastikkirurgi och med sannolikt en rad bekymmersamma fysiska defekter som eventuellt omnämnts i obduktionsprotokollen.

Hans öde är i grunden mycket tragiskt. Han drillades som liten hårt av sin pappa som drev på för att förverkliga sina egna drömmar, att få en känd son i vilkens glans han själv kunde sola. Enligt uppgifter som figurerat i media under åren var pappa Jackson en ond man som slog sina barn, speciellt med inriktning på sonen Michael. Allt för den goda saken. När vi ser pappan i pressen i dagarna ser man att den är en ond människa. The look of pure evil. Om det nu som påstås finns ett testamente där fadern inte nämns är det i sken av barndomen helt förklarligt.

Michael Jackson är bortgången och på det kan media profitera och vältra sig i tragedin. När nulägets bränsle är utbränt så kommer man att kunna skriva om att Jacksons död var en fejk och att han setts i Brasilien, Mongoliet och i Sydafrika. Vi kommer också att kunna läsa spaltmil om arvstvister, interfamiljära stridigheter och hittills dolda oegentligheter som tidigare effektivt tystats ner av den egna propagandamaskinen.

Jackson blev ett vandrande zoombie-lik under sin livstid. Nu har det kroppsliga liket efter den kliniska döden fått nytt liv och lever vidare i media som intäktsgenerator, trots att han dog - vilket är obegripligt - utfattig.

Ministerium für Staatssicherheit

Du gamla du fria, du fjällhöga nord... Texten känns som en slag i ansiktet och som lyriken vore speciellt framtagen av ett statskontrollerat propagandaministerium. Vi har ingen frihet kvar.

Det senaste övergreppet mot medborgarna är en utökning av FRA-lagen som ger SÄPO rätt att spana i kabelburen trafik. Det är mycket oklart vad målet med denna spaning är, men rätten kan i förlängningen medföra mycket obehagliga konsekvenser.

Innan nittiotalet var det ingen som kunde tro att vi en dag skulle ha passerat det som beskrivs i Orwells bok "1984". Det pyramidalt beklämmande - för att uttrycka sig i mycket milda termer - är att statsmakten fortsätter att ge sina egna övervakningsorgan mer och mer utökad rätt att kartlägga och förfölja - för det handlar om förföljelse - medborgarna.

Vi är snart i en totalitär kommunistliknande diktatur. Staten har givit sig rätten till full insyn i människors liv. Idag kan det verka osannolikt - kom då ihåg att det som redan skett tidigare var osannolikt - men steget till kartläggning och registrering av medborgarnas politiska åsikter är inte långt. Inte alls. Åsiktsregistrering har ju skett tidigare, då i illegal form, men nu ges möjlighet att legitimt registrera. Med enkla argument kan statsmakten drapera sig bakom utsagor om "skydd mot terrorism", "förhindrande av skadande av staten" och motsvarande. Naturligtvis kommer statsmakten att anse sig ha full rätt att dela och sälja information till främmande makt och varför inte - i privatiseringens namn - även med utvalda företag.

Vi har inte så mycket kvar att lära av de väl utvecklade tjänster och mekanismer man hade i Sovjetunionen, Östtyskland, Albanien och Nordkorea (då i presens) för att nämna några.

Så, vad kan vi göra? Ärligt talat vet jag faktiskt inte. Vi har passerat en gräns där förloppet känns irreversibelt. Det enda konkreta instrumentet jag kan se är uppror eller revolution.

Demokratin som vi känt den är död.

Förruttnelsen i den svenska rättsstaten

Jag har nu fullständigt tappat tålamodet över statens vidriga övergrepp på medborgarna. I den så kallade (jag anser att det var en fars) rättegången mot Pirate bay-männen mörkade domaren med sitt samröre med företrädare för mediaindustrin. En nämndeman som var med i Svenska tonsättares förbund blev däremot ombedd av sagda domare att inte delta i rättegången under förespeglingen att en jävsituation kunde uppstå.

Nu har hovrätten - vilket ytterligare befäster förruttnelsen - kommit fram till den skrämmande slutsatsen att domare Tomas Norström inte var jävig trots sitt frotterande med målsägarsidan. Det finns nu all anledning att fråga sig vad rättsväsendet tolkar som jäv. Det finns ingen anledning att inte tro att man inom rätssväsendet deltar i med mediaindustrin gemensamma Rotary-möten, "intresseföreningar" eller rent av ordnar. Vi har nu tydliga tecken på ett skuggväsende. En rättsstat som inte bara är urholkad utan mer ter sig som ett absolut vakuum. Ett icketillstånd.

Vomering kan vara en naturlig reaktion på hovrättens uttalande och om inte det så åtminstone en gastkramande obehagskänsla. En iskall ilning i magen. Så, jag tillåter mig att kräkas på Tomas Norström och hans gelikar. I fonden gnuggar mediaindustrins advokater sina händer och gör tummen upp i kulissen till domarnas belåtenhet. De har varit "duktiga" och lydiga.

Så, vad händer härnäst när målet tas upp i hovrätten? Varför skulle vi tro att ett domslut inte baseras på rättsväsendets enskilda jusristers egna intressen?