Idag ska det starkt ifrågasatta företaget Medison leverera sina första exemplar av 1000-kronorsdatorer. Man har i branchen konstaterat att det är omöjligt att komma ner i så låga summor även med större tillverkningsserier. Medison har av allt att döma inget avtal med någon leverantör och serviceorganisation, och avslöjar inte heller vilken tillverkaren av datorn är.
Är Medison en bluff? Jag tycker mycket pekar på det. Om det inte är det så måste företagsledningen vara så förblindade av sina orealistiska idéer att de verkligen tror att det hela ska gå ihop. Är det inte så, rör det sig möjligen om ett klassiskt Ponzi-schema, det vill säga att de första beställarna får datorer som finansieras med senare beställares pengar. Att Medison-ledningen dessutom har lagt locket på och inte svarar på några frågor, har en märklig företagsadress utan telefonnummer och har samma företagsnamn som ett mycket stort internationellt medicintekniskt företag, förstärker misstankarna om att det rör sig om en bluff.
Det ska bli spännande att se om det verkligen levereras några datorer. Följ den intressanta debatten på konsumentsajten Cint eller i forumen på sajten SweClockers.
2007-08-31
Försvarssamarbete mellan Sverige och Norge
Sverige och Norge är lika i samhällsstrukturen, dock med en påtaglig skillnad. Norge är inte med i EU. Nu vill man sammanföra de båda länderna i ett försvarssamarbete. Inget ont i detta, men jag undrar hur EU ställer sig inför en svensk liering med ett land utanför EU.
Möjligen är förslaget ett led i att Sverige närmar sig NATO.
Möjligen är förslaget ett led i att Sverige närmar sig NATO.
När ... slår i fläkten
Det borgerliga blocket sjunker som en sten. Det ses i den senaste opinionsundersökningen som presenteras i dagens DN. En osynlig statsminister, partispecifika utspel och oenighet kan vara orsaker. Istället för att snabbt efter valet gemensamt ta i tu med borgerliga kärnfrågor, som att stimulera och underlätta småföretagandet, missade man chansen. Istället ser vi en demontering av försvaret och smyghöjda skatter. Väljarnas förhoppningar infriades inte. Nu kanske det är för sent.
Fallet måste bero på att många väljare känner att de blivit förda bakom ljuset och därför gått tillbaka till opinionsblocket, antaget att de kom därifrån i förhoppningen över något nytt och fräscht. Det är dock trots allt, och beklagligtvis, dessvärre ingen större skillnad i politik mellan de två blocken. En besvikelse som nu har fått att se fortsättningen som hopplös. Sidbytet är ett kanske ireparabelt faktum.
Fallet måste bero på att många väljare känner att de blivit förda bakom ljuset och därför gått tillbaka till opinionsblocket, antaget att de kom därifrån i förhoppningen över något nytt och fräscht. Det är dock trots allt, och beklagligtvis, dessvärre ingen större skillnad i politik mellan de två blocken. En besvikelse som nu har fått att se fortsättningen som hopplös. Sidbytet är ett kanske ireparabelt faktum.
2007-08-30
Svensk Hackmeister i farten
Jag kan inte låta bli att tycka att detta är fantastiskt ballt. Svensk IT-konsult samlar med lätthet in accessdata till en lång rad myndigheter, ambassader etc. Publicerar sedan allt på webben och klarar sig därför antagligen (?) från brott om publiceringen räknas som journalistik. Way to go! :-)
Amerikanska blondiners geografikunskaper
Inget ont om blondiner, men ibland verkar talesättet sant. Om man riktar en
ficklampa i öronen på en blondin lyser det ur pupillerna. Är den unga damen i videoklippet representativ för kunskapsnivån i USA är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Se videosnutten och förundras över vad hon har att säga...
ficklampa i öronen på en blondin lyser det ur pupillerna. Är den unga damen i videoklippet representativ för kunskapsnivån i USA är det inte konstigt att världen ser ut som den gör. Se videosnutten och förundras över vad hon har att säga...
Sammanbrott i Stockholmstrafiken
Jag bor i en annan stad ett par mil från Stockholm. Det är inte sällan jag har ärenden på den södra sidan av Stockholm och oturligt nog då ofta mellan 17 och 18. För ett par veckor sedan tog det en och en halv timme att ta sig från Haga norra till andra sidan Eugeniatunneln. Detta berodde naturligtvis till stor del på att Eugeniatunneln var amputerad på grund av vägarbeten. En bidragande orsak är naturligtvis att genomresande i det längsta vill undvika innestaden för att slippa trängselskatt. För ett tag sedan öppnades flera filer i Eugeniatunneln vilket reducerade tiden för ovanstående sträcka till "endast" en timme.
Att åka genom stan via Klarastransleden är inget alternativ. Då fastnar man i Södertunneln, som också är under ombyggnation, och blir ihjälgasad där istället. Plus att det blir till att betala trängselskatt. Som grädde på moset stängs ibland Söderledstunneln av vilket gör situationen katastrofal för den som behöver ta sig ut på Nynäshamnsvägen.
Trafiksituationen är alltså fullkomligt oacceptabel. Att Stockholm också ska vara en propp för all E4-trafik norr till söder och vice versa är en kvalificerat pyramidal skandal. Om det nu är så att Essingeleden korkar igen bör i sådana situationer trängselskattkamerorna stängas av temporärt för att delvis leda trafiken genom stan, även om det korkar igen även där.
Trängselskatten har sitt pris. Istället för reducerade mängder avgaser i innerstan sveper nu enorma mängder avgaser in från kringleder runt Stockholm. Att trängselskatterna är ett övergrepp ska inte tas upp här även om det kliar i fingrarna. Det ska dock konstateras att skatten inte har någon reell miljöeffekt utan bara har syftet att pungslå bilisterna. Bilister som på grund av bristande kollektiva alternativ, eller inga alls, tvingas ta bilen. En utbyggnad och effektivisering är på sin plats.
Stockholm är en sjuk stad med ett sjukt politikerstyre. Man agerar som isterbukar och bryr sig inte om de faktiska omständigheterna kring varför bilismen inte minskar norr och söderifrån in till stan. Att E4:an dragning är som den är tar man ingen som helst notis om. Stockholmssituationen påverkar på så sätt hela Sverige. Icke-Stockholmare har dock ingen talan.
Sedan går det att ifrågasätta varför man drar igång så många kritiska vägarbeten på en gång och varför man inte prioriterar och tar ett i taget. Man ser också en monumental senfärdighet vid vägarbetsplatserna. Ett rimligt krav att arbete ska pågå där dygnet runt för att få dem färdiga så fort som möjligt.
Vi är inte imponerade.
Att åka genom stan via Klarastransleden är inget alternativ. Då fastnar man i Södertunneln, som också är under ombyggnation, och blir ihjälgasad där istället. Plus att det blir till att betala trängselskatt. Som grädde på moset stängs ibland Söderledstunneln av vilket gör situationen katastrofal för den som behöver ta sig ut på Nynäshamnsvägen.
Trafiksituationen är alltså fullkomligt oacceptabel. Att Stockholm också ska vara en propp för all E4-trafik norr till söder och vice versa är en kvalificerat pyramidal skandal. Om det nu är så att Essingeleden korkar igen bör i sådana situationer trängselskattkamerorna stängas av temporärt för att delvis leda trafiken genom stan, även om det korkar igen även där.
Trängselskatten har sitt pris. Istället för reducerade mängder avgaser i innerstan sveper nu enorma mängder avgaser in från kringleder runt Stockholm. Att trängselskatterna är ett övergrepp ska inte tas upp här även om det kliar i fingrarna. Det ska dock konstateras att skatten inte har någon reell miljöeffekt utan bara har syftet att pungslå bilisterna. Bilister som på grund av bristande kollektiva alternativ, eller inga alls, tvingas ta bilen. En utbyggnad och effektivisering är på sin plats.
Stockholm är en sjuk stad med ett sjukt politikerstyre. Man agerar som isterbukar och bryr sig inte om de faktiska omständigheterna kring varför bilismen inte minskar norr och söderifrån in till stan. Att E4:an dragning är som den är tar man ingen som helst notis om. Stockholmssituationen påverkar på så sätt hela Sverige. Icke-Stockholmare har dock ingen talan.
Sedan går det att ifrågasätta varför man drar igång så många kritiska vägarbeten på en gång och varför man inte prioriterar och tar ett i taget. Man ser också en monumental senfärdighet vid vägarbetsplatserna. Ett rimligt krav att arbete ska pågå där dygnet runt för att få dem färdiga så fort som möjligt.
Vi är inte imponerade.
Det har börjat sjuda i SMC:s gryta
Appropå mitt tidigare inlägg, MC-döden och NTF:s häxjakt, så har det nu framkommit att SMC skrivit ett öppet brev till NTF med titeln "Öppet brev till NTF:s styrelse från SMC". Brevet finns att läsa här. Har jag förstått situationen rätt så har det också lagts fram en motion till SMC:s stämma om att SMC bör träda ut ur NTF.
Sålunda har nu SMC gett upp den tysta diplomatin för att i stället ta till orda offentligt. Detta kan visa sig vara i grevens tid. Kanske kan det kalmera medlemmarna så att de stannar kvar i SMC, men om irritationen i de egna leden över SMC:s senfärdighet består, kan det rent av tvinga fram ett utträde NTF för att SMC ska kunna behålla medlemmar. Om inte i år så kanske nästa år. Time will tell.
Nya bud: SMC säger att brevet är ett öppet "internt" brev som inte skickas till pressen. Mycket märkligt. Om det inte är ett öppet brev i dess rätta bemärkelse går det ju inte heller att påräkna ett offentligt svar. Detta får antagligen effekten att grytan inte bara sjuder utan börjar koka. Innehållet bränner fast i botten och blir svårt att diska ur. Se vidare officiellt uttalandet från SMC på SMC:s debattforum.
Sålunda har nu SMC gett upp den tysta diplomatin för att i stället ta till orda offentligt. Detta kan visa sig vara i grevens tid. Kanske kan det kalmera medlemmarna så att de stannar kvar i SMC, men om irritationen i de egna leden över SMC:s senfärdighet består, kan det rent av tvinga fram ett utträde NTF för att SMC ska kunna behålla medlemmar. Om inte i år så kanske nästa år. Time will tell.
Nya bud: SMC säger att brevet är ett öppet "internt" brev som inte skickas till pressen. Mycket märkligt. Om det inte är ett öppet brev i dess rätta bemärkelse går det ju inte heller att påräkna ett offentligt svar. Detta får antagligen effekten att grytan inte bara sjuder utan börjar koka. Innehållet bränner fast i botten och blir svårt att diska ur. Se vidare officiellt uttalandet från SMC på SMC:s debattforum.
Microsofts mjukvarumonopol och affärsmetoder
Det pågår arbeten med att standardisera elektroniska dokumentformat och återigen har Microsofts maktposition inneburit att man med påtryckningar och i kraft av sin marknadsdominans lyckats påverka Sveriges beslut gällande val av standard för dokumentformat. Det har tidigare tagits fram en öppen standard men som inte godkänts av Microsoft. Det har nu i en annan process visat sig att Microsoft köpt röster av sina affärsalierade och därmed lyckats välta det tidigare valet av standard. detta är bekymmersamt.
Det finns inget land i världen som är så Microsoft-trogna som Sverige. Medan man i andra länder oftast har ett sunt avvaktande och stannar kvar i både äldre Windows-versioner och Office-versioner, uppgraderar svenska kommuner, landsting och företag så fort som möjligt. Till vad nytta kan undras. Det är egentligen inte ekonomsikt försvarbart varför man hela tiden är beredd att gräva ner stora summor i licenskostnader. Det har sitt pris att vara early adopters.
Det finns fullgoda alternativ till både Windows och MS-Office i de fall där man bara behöver använda kontorsdatorer utan program som specialskrivits för Windows och/eller .NET-plattformen. Ett sådant alternativ är Linux. Distributionen Ubuntu vinner mark och är utmärkt val för desktopen, både för offentliga insutitioner och företag, likväl som för privatpersoner. Lika enkel att använda som både Windows och Mac OS X. I Linux-versioner brukar också OpenOffice ingå redan från början, men om så inte är fallet kan det läggas på i efterhand. Både Linux och OpenOffice är kostnadsfria open source-produkter. Det är också värt att notera att OpenOffice kan användas med en rad plattformar, däribland både Windows och Mac OS X.
Nu säger belackare att Linux och OpenOffice ger ett högre TCO (Total Cost of Ownership). Idag är det inte sant. Idag är kunskapen om Linux och hur det konfigureras och administreras stor i branchen och det är lätt att få tag i kunnig och anställbar IT-personal. I och med det går det att använda en alternativ plattform utan egentliga mjukvarukostnader. Utomlands har man i flera fall faktiskt övergivit Windows-plattformen till fördel för Linux. Tyskland är ett sådant exempel.
Att Microsofts dokumentformat nu väljs efter påtryckningar är ett uppenbart bekymmer både när det gäller öppenhet och möjlighet att i framtiden utveckla och påverka standarden. Vi har i Sverige återigen blivit inlåsta i Microsofts maktmonopol.
I oktober kommer Microsofts främste politruck, Steve Ballmer, till Sverige inför lanseringen av Office Persformancepoint server 2007. Besöket gäller bara inbjudna gäster och det finns all anledning att fråga sig vilka dessa gäster är och vilket inflytande de har i sina respektive organisationer. Ballmer ska också träffa studenter, men inom de naturvetenskapliga och tekniska disciplinerna brukar Microsoft-skeptisismen vara stor, så förhoppningsvis har propagandamaskinen begränsad framgång där.
Det finns inget land i världen som är så Microsoft-trogna som Sverige. Medan man i andra länder oftast har ett sunt avvaktande och stannar kvar i både äldre Windows-versioner och Office-versioner, uppgraderar svenska kommuner, landsting och företag så fort som möjligt. Till vad nytta kan undras. Det är egentligen inte ekonomsikt försvarbart varför man hela tiden är beredd att gräva ner stora summor i licenskostnader. Det har sitt pris att vara early adopters.
Det finns fullgoda alternativ till både Windows och MS-Office i de fall där man bara behöver använda kontorsdatorer utan program som specialskrivits för Windows och/eller .NET-plattformen. Ett sådant alternativ är Linux. Distributionen Ubuntu vinner mark och är utmärkt val för desktopen, både för offentliga insutitioner och företag, likväl som för privatpersoner. Lika enkel att använda som både Windows och Mac OS X. I Linux-versioner brukar också OpenOffice ingå redan från början, men om så inte är fallet kan det läggas på i efterhand. Både Linux och OpenOffice är kostnadsfria open source-produkter. Det är också värt att notera att OpenOffice kan användas med en rad plattformar, däribland både Windows och Mac OS X.
Nu säger belackare att Linux och OpenOffice ger ett högre TCO (Total Cost of Ownership). Idag är det inte sant. Idag är kunskapen om Linux och hur det konfigureras och administreras stor i branchen och det är lätt att få tag i kunnig och anställbar IT-personal. I och med det går det att använda en alternativ plattform utan egentliga mjukvarukostnader. Utomlands har man i flera fall faktiskt övergivit Windows-plattformen till fördel för Linux. Tyskland är ett sådant exempel.
Att Microsofts dokumentformat nu väljs efter påtryckningar är ett uppenbart bekymmer både när det gäller öppenhet och möjlighet att i framtiden utveckla och påverka standarden. Vi har i Sverige återigen blivit inlåsta i Microsofts maktmonopol.
I oktober kommer Microsofts främste politruck, Steve Ballmer, till Sverige inför lanseringen av Office Persformancepoint server 2007. Besöket gäller bara inbjudna gäster och det finns all anledning att fråga sig vilka dessa gäster är och vilket inflytande de har i sina respektive organisationer. Ballmer ska också träffa studenter, men inom de naturvetenskapliga och tekniska disciplinerna brukar Microsoft-skeptisismen vara stor, så förhoppningsvis har propagandamaskinen begränsad framgång där.
Kulturministern och den kulturfattiga massan
I dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet ondgör sig Sven Olov Edvinsson, som är förbundsordförande i Studieförbundet vuxenskolan, över kulturministerns förslag att dra in stödet för projektet En bok för alla. Jag är beredd att skriva under i kritiken.
Jag känner flera personer och familjer där man inte äger en enda bok. Man läser inte böcker, kanske beroende på ett socialt arv. Jag har ingen konkret statistik, men för mig känns det som det totalt rör sig om många personer. Personer som om stödåtgärder inte finns inte heller kommer att skaffa sig en enda bok. Inte ens Biggles eller Kitty.
Det är möjligt att summan av besparingen presenterats tidigare, men jag har i så fall missat den. Jag har dock svårt att tro att det kan röra sig om speciellt stora belopp. Besparingen måste ställas i relation till den negativa effekt det har på kulturintresset hos delar av den svenska populationen. Man kan se projektet En bok för alla som ett led i upplysning och utbildning av den massa som inte läser böcker eller tar del av någon modern kultur eller den kultur som varit.
Att nu gå så långt som att jämföra bidragsindragandet med åtgärder i gamla kommuniststater är att gå för långt, men jag kan inte låta bli. Att undanhålla utbildning och kulturberikande är att kväsa folket. Ett obildat folk saknar möjlighet att kritisera propositioner och dokument på grund av bristande läskunskaper. Kunskap är makt och undanhåller man delar av folket upplysning och bildning blir maktpositionen starkare hos den som redan har makten i sitt fång.
Som sagt, liknelsen är egentligen inte alls relevant men skulle kanske kunna bli det i en extrem förlängning och fortsatt kulturutarmning. Kulturellt deltagande är alltså en form av upplysning och i förlängningen en möjlighet för flera att öppna ögonen och ta del. Aktiv eller passiv.
Läskunnighet har naturligtvis sin grund i skolan. Den skola som i Sverige inte är värd namnet. Ungdomar går ut skolan som semianalfabeter. En bok för alla kan och skulle kunna vara en del i den vidare livsutbildningen.
Det går alltså att dra paralleller mellan litterär kultur och samhällsaktivt deltagande. Den konkreta besparingens egentliga syften hamnar därför i en fond av dimridåer. Det är ett evinnerligt klankande på kultur och kulturella aktiviteter och besparingsåtgärder som denna känns beklämmande och gränsande till rent patetiska. En kulturminister som aktivt arbetar för att demontera möjligheten till kulturellt uppvaknade och dess möjligheter, har missförstått sin roll och bör söka sig en annan sysselsättning.
Jag känner flera personer och familjer där man inte äger en enda bok. Man läser inte böcker, kanske beroende på ett socialt arv. Jag har ingen konkret statistik, men för mig känns det som det totalt rör sig om många personer. Personer som om stödåtgärder inte finns inte heller kommer att skaffa sig en enda bok. Inte ens Biggles eller Kitty.
Det är möjligt att summan av besparingen presenterats tidigare, men jag har i så fall missat den. Jag har dock svårt att tro att det kan röra sig om speciellt stora belopp. Besparingen måste ställas i relation till den negativa effekt det har på kulturintresset hos delar av den svenska populationen. Man kan se projektet En bok för alla som ett led i upplysning och utbildning av den massa som inte läser böcker eller tar del av någon modern kultur eller den kultur som varit.
Att nu gå så långt som att jämföra bidragsindragandet med åtgärder i gamla kommuniststater är att gå för långt, men jag kan inte låta bli. Att undanhålla utbildning och kulturberikande är att kväsa folket. Ett obildat folk saknar möjlighet att kritisera propositioner och dokument på grund av bristande läskunskaper. Kunskap är makt och undanhåller man delar av folket upplysning och bildning blir maktpositionen starkare hos den som redan har makten i sitt fång.
Som sagt, liknelsen är egentligen inte alls relevant men skulle kanske kunna bli det i en extrem förlängning och fortsatt kulturutarmning. Kulturellt deltagande är alltså en form av upplysning och i förlängningen en möjlighet för flera att öppna ögonen och ta del. Aktiv eller passiv.
Läskunnighet har naturligtvis sin grund i skolan. Den skola som i Sverige inte är värd namnet. Ungdomar går ut skolan som semianalfabeter. En bok för alla kan och skulle kunna vara en del i den vidare livsutbildningen.
Det går alltså att dra paralleller mellan litterär kultur och samhällsaktivt deltagande. Den konkreta besparingens egentliga syften hamnar därför i en fond av dimridåer. Det är ett evinnerligt klankande på kultur och kulturella aktiviteter och besparingsåtgärder som denna känns beklämmande och gränsande till rent patetiska. En kulturminister som aktivt arbetar för att demontera möjligheten till kulturellt uppvaknade och dess möjligheter, har missförstått sin roll och bör söka sig en annan sysselsättning.
MC-döden och NTF:s häxjakt
Inledningsvis ska sägas att jag inte är motorcyklist. Jag tänker inte bli det heller eftersom jag helt enkelt tycker att jag är något för disträ för att vara en god motorcyklist. Att försjunka i egna tankar på två hjul är inte lämpligt. Inte minst för egen skull.
Att jag inte är motorcyklist hindrar dock inte att jag reagerar på den kraftigt vridna debatt som färgas av vad jag tycker ren propaganda. I debatten står å ena sidan SMC (Sveriges MotorCyklister) och å andra sidan NTF (Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande). Debatten går i grova drag ut på att NTF med förödande volym försöker trumma in att motorcyklister är oansvariga, livsfarliga och saknar all form av omdöme. Man visar sedan statistik - utan att relatera den till de faktiska omständigheterna - som entydigt pekar på att MC-döden ökar i antal.
Det må vara sant att det är på det viset, men sägs något om bakgrunden? Så icke. NTF bemödar sig inte att berätta att motorcyklister omkommer i kollisioner med bilister som utan att se sig för svängt vänster ut på en huvudled. Man talar inte om att MC-förare dödas för att bilister ligger för nära, hamnar i fel körfält eller helt enkelt förväxlar en MC med en moped.
I uttrummandet av statistik heter det också att antalet kvinnliga MC-åkare som dödas i trafiken ökar. Man talar inte om huruvida de varit förare eller passagerare. Man talar inte om vilka omsändigheter som ligger bakom respektive olycka.
Nu ska det stå helt klart att det finns allmänfarliga motorcyklister. Dessa återfinns i två distinkta kategorier: Mycket unga manliga förare med alldeles för kraftfulla och tunga motorcyklar, samt äldre förare som utan MC-förarprov fått sitt A-kort tillsammans med sitt B-kort. Det sista är ett bekymmer eftersom dessa äldre, oftast herrar, likväl som de unga motorcyklisterna gravt överskattar sin körförmåga.
Nu åter till den pågående debatten. Det märkliga i sammanhanget är att SMC, som är en medlemsorganisation i NTF, står lama som ankor utan att ta till orda. Detta är för mig fullständigt obegripligt. Ska en organisation bevaka medlemmarnas intressen måste man föra oväsen. Tyst diplomati är helt fel metod om motparten har en mycket högljudd propagandamaskin.
Många motorcyklister är förståndiga och genomgår årligen "avrostningsträning". Detta betyder att man frivilligt genomgår ett kortare eller längre träningsprogram för att fräscha upp sitt förarskap. Utöver det är det många motorcyklister som regelbundet under MC-säsongen deltar i bankörningar under fullt kontrollerade former och med erfarna handledare. NTF menar att bankörning är farligt och att det har hetsande inverkan på motorcyklisterna. Det var länge sedan jag hörde ett något så påtagligt förvanskande av sanningen.
I förföljelsen av MC-förare ingår även kravet på främre nummerplåt. Syftet med främre nummerplåt är att kunna identifiera förare i fartkameror. Detta är som vilken normalbegåvad person som helst inser kvalificerad frökenlogik. Som om det skulle vara möjligt att identifiera en motorcyklist iförd svart skinnställ och svart integralhjälm med kraftigt tonat visir.
Naturligtvis - det kan inte förnekas - kör en del motorcyklister oerhört fort, alldeles för fort, men att sedan konkludera att alla kör för fort är inte rimligt.
Här kommer nu nästa potentiella rättsövergrepp in i bilden. Att utkräva ägaransvar. Ägaransvar innebär att en (ej identifierad) motorcyklist som kör för fort inte fälls personligen oavsett om motorcykeln är egen, lånad eller stulen. Det är ägaren av fordonet som ska fällas. För vad? Fortkörning? Rimlig rättssäkerhet måste vara det samma som att en fysisk person som begår ett brott straffas. Inte den som står som ägare till det ting som använts vid utförande av brottet.
Låt oss måla upp en liknelse: Antag att en jägare förvarar sina vapen hemma, ordentligt inlåsta och med slutstyckena i säkerhetsskåp. Antag vidare att tjuvar bryter sig in i jägarens bostad och tillgriper sig vapen och slutstycken. De senare kanske genom att med skärbrännare forcera säkerhetsskåpet. Antag nu vidare att tjuvarna hamnar i en situation där ett stulet vapen används i ett rån där skottlossning utbryter med följd att någon beskjuts och blir svårt skadad eller dör. Analogt med motorcykelexemplet gällande ägaransvar skulle det i det här fallet betyda att jägaren kan fällas för grovt vållande av kroppskada, försök till, eller fullbordat, mord eller dråp. Är detta rättssäkerhet? Inte på något sätt.
Så, avslutningsvis, vad håller SMC på med? Varför hörs inga högljudda repliker i debatten? Varför står SMC stillatigande när MC-samfälligheten kokar av ilska
medan NTF fortsätter att pumpa ut sin kraftigt sanningsmodifierade propaganda?
Det som sägs tillräckligt många gånger blir om det inte bemöts till slut en sanning. I och med det borde motorcyklister försvara sina intressen. Med ord och handling. Har man inte en intresseorganisation som bevakar medlemmarnas intressen finns det ingen anledning att vara medlem i en sådan organisation. Om MC-förare väljer att lämna SMC i vredesmod är det förståeligt och SMC får i så fall helt och hållet skylla sig själva och stå för konsekvenserna. SMC är till för motorcyklisterna, inte tvärtom.
Att jag inte är motorcyklist hindrar dock inte att jag reagerar på den kraftigt vridna debatt som färgas av vad jag tycker ren propaganda. I debatten står å ena sidan SMC (Sveriges MotorCyklister) och å andra sidan NTF (Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande). Debatten går i grova drag ut på att NTF med förödande volym försöker trumma in att motorcyklister är oansvariga, livsfarliga och saknar all form av omdöme. Man visar sedan statistik - utan att relatera den till de faktiska omständigheterna - som entydigt pekar på att MC-döden ökar i antal.
Det må vara sant att det är på det viset, men sägs något om bakgrunden? Så icke. NTF bemödar sig inte att berätta att motorcyklister omkommer i kollisioner med bilister som utan att se sig för svängt vänster ut på en huvudled. Man talar inte om att MC-förare dödas för att bilister ligger för nära, hamnar i fel körfält eller helt enkelt förväxlar en MC med en moped.
I uttrummandet av statistik heter det också att antalet kvinnliga MC-åkare som dödas i trafiken ökar. Man talar inte om huruvida de varit förare eller passagerare. Man talar inte om vilka omsändigheter som ligger bakom respektive olycka.
Nu ska det stå helt klart att det finns allmänfarliga motorcyklister. Dessa återfinns i två distinkta kategorier: Mycket unga manliga förare med alldeles för kraftfulla och tunga motorcyklar, samt äldre förare som utan MC-förarprov fått sitt A-kort tillsammans med sitt B-kort. Det sista är ett bekymmer eftersom dessa äldre, oftast herrar, likväl som de unga motorcyklisterna gravt överskattar sin körförmåga.
Nu åter till den pågående debatten. Det märkliga i sammanhanget är att SMC, som är en medlemsorganisation i NTF, står lama som ankor utan att ta till orda. Detta är för mig fullständigt obegripligt. Ska en organisation bevaka medlemmarnas intressen måste man föra oväsen. Tyst diplomati är helt fel metod om motparten har en mycket högljudd propagandamaskin.
Många motorcyklister är förståndiga och genomgår årligen "avrostningsträning". Detta betyder att man frivilligt genomgår ett kortare eller längre träningsprogram för att fräscha upp sitt förarskap. Utöver det är det många motorcyklister som regelbundet under MC-säsongen deltar i bankörningar under fullt kontrollerade former och med erfarna handledare. NTF menar att bankörning är farligt och att det har hetsande inverkan på motorcyklisterna. Det var länge sedan jag hörde ett något så påtagligt förvanskande av sanningen.
I förföljelsen av MC-förare ingår även kravet på främre nummerplåt. Syftet med främre nummerplåt är att kunna identifiera förare i fartkameror. Detta är som vilken normalbegåvad person som helst inser kvalificerad frökenlogik. Som om det skulle vara möjligt att identifiera en motorcyklist iförd svart skinnställ och svart integralhjälm med kraftigt tonat visir.
Naturligtvis - det kan inte förnekas - kör en del motorcyklister oerhört fort, alldeles för fort, men att sedan konkludera att alla kör för fort är inte rimligt.
Här kommer nu nästa potentiella rättsövergrepp in i bilden. Att utkräva ägaransvar. Ägaransvar innebär att en (ej identifierad) motorcyklist som kör för fort inte fälls personligen oavsett om motorcykeln är egen, lånad eller stulen. Det är ägaren av fordonet som ska fällas. För vad? Fortkörning? Rimlig rättssäkerhet måste vara det samma som att en fysisk person som begår ett brott straffas. Inte den som står som ägare till det ting som använts vid utförande av brottet.
Låt oss måla upp en liknelse: Antag att en jägare förvarar sina vapen hemma, ordentligt inlåsta och med slutstyckena i säkerhetsskåp. Antag vidare att tjuvar bryter sig in i jägarens bostad och tillgriper sig vapen och slutstycken. De senare kanske genom att med skärbrännare forcera säkerhetsskåpet. Antag nu vidare att tjuvarna hamnar i en situation där ett stulet vapen används i ett rån där skottlossning utbryter med följd att någon beskjuts och blir svårt skadad eller dör. Analogt med motorcykelexemplet gällande ägaransvar skulle det i det här fallet betyda att jägaren kan fällas för grovt vållande av kroppskada, försök till, eller fullbordat, mord eller dråp. Är detta rättssäkerhet? Inte på något sätt.
Så, avslutningsvis, vad håller SMC på med? Varför hörs inga högljudda repliker i debatten? Varför står SMC stillatigande när MC-samfälligheten kokar av ilska
medan NTF fortsätter att pumpa ut sin kraftigt sanningsmodifierade propaganda?
Det som sägs tillräckligt många gånger blir om det inte bemöts till slut en sanning. I och med det borde motorcyklister försvara sina intressen. Med ord och handling. Har man inte en intresseorganisation som bevakar medlemmarnas intressen finns det ingen anledning att vara medlem i en sådan organisation. Om MC-förare väljer att lämna SMC i vredesmod är det förståeligt och SMC får i så fall helt och hållet skylla sig själva och stå för konsekvenserna. SMC är till för motorcyklisterna, inte tvärtom.
Tesen om accelererande tid
När jag var liten var ett sommarlov det samma som en hel evighet. Likaså terminerna i lågstadiet. På sommarloven gick det att hinna med så fantastiskt många saker. Bada, segla jolle, leka med kompisarna och mycket annat. Barn- och ungdomstiden var en tid av frihet och kravlöshet. En tid av upptäckter.
Så är det inte idag. Det går inte att hinna med någonting alls. Jag är äldre och tiden accelererar närmast okontrollerat. Det är bråttom nu. Med vad vet jag inte och jag vet inte heller om det verkligen är så, men om tiden går fortare för varje år som går så måste tiden stå i omvänd proportion till åldern. Ju yngre vi är desto längre är tiden. Ju äldre vi är desto kortare är tiden. En minut är alltså inte alltid lika lång. Vi lever i det krökta rummet.
Möjligen har den här känslan med livserfarenhet att göra. Det som en gång var nytt, okänt och spännande tog tid att utforska. Idag säger jag bara jahaja och rusar vidare. Det känns inte som jag får några direkt nya erfarenheter.
Naturligtvis är det sista inte alls sant. Jag och alla andra vinner hela tiden nya erfarenheter, men de kanske inte är lika omtumlande som när vi var yngre. Erfarenheten lägger en slags dov sordin på spänningen.
Så, vad göra. Om vi kunde ta hjälp av Einsteins teorier och omsätta dem i praktiken skulle saken vara enkel. Åtminstone teoretiskt. Vi skulle kunna bromsa eller till och med reversera tiden genom att röra oss nära eller bortom ljusets hastighet. Hur det skulle gestalta sig levnadsmässigt har jag svårt att mentalisera för mitt inre. Så även om det gick, skulle det kanske inte medföra några omvälvande livseffekter.
Så vad är kontentan av tesen om accelererande tid? Ingen alls. Det bara är så det är och vi måste acceptera det. Vi är på resa mot evigheten och när vi är där kanske tiden stannar. Jag vet inte, och det gör ingen annan heller. Men eftersom vi inte vet vad som sker när tiden en gång stannat är det vårt eget ansvar att göra något bra av den tid vi har.
Så är det inte idag. Det går inte att hinna med någonting alls. Jag är äldre och tiden accelererar närmast okontrollerat. Det är bråttom nu. Med vad vet jag inte och jag vet inte heller om det verkligen är så, men om tiden går fortare för varje år som går så måste tiden stå i omvänd proportion till åldern. Ju yngre vi är desto längre är tiden. Ju äldre vi är desto kortare är tiden. En minut är alltså inte alltid lika lång. Vi lever i det krökta rummet.
Möjligen har den här känslan med livserfarenhet att göra. Det som en gång var nytt, okänt och spännande tog tid att utforska. Idag säger jag bara jahaja och rusar vidare. Det känns inte som jag får några direkt nya erfarenheter.
Naturligtvis är det sista inte alls sant. Jag och alla andra vinner hela tiden nya erfarenheter, men de kanske inte är lika omtumlande som när vi var yngre. Erfarenheten lägger en slags dov sordin på spänningen.
Så, vad göra. Om vi kunde ta hjälp av Einsteins teorier och omsätta dem i praktiken skulle saken vara enkel. Åtminstone teoretiskt. Vi skulle kunna bromsa eller till och med reversera tiden genom att röra oss nära eller bortom ljusets hastighet. Hur det skulle gestalta sig levnadsmässigt har jag svårt att mentalisera för mitt inre. Så även om det gick, skulle det kanske inte medföra några omvälvande livseffekter.
Så vad är kontentan av tesen om accelererande tid? Ingen alls. Det bara är så det är och vi måste acceptera det. Vi är på resa mot evigheten och när vi är där kanske tiden stannar. Jag vet inte, och det gör ingen annan heller. Men eftersom vi inte vet vad som sker när tiden en gång stannat är det vårt eget ansvar att göra något bra av den tid vi har.
Den osynlige statsministern
Vi har en statsminister. Fredrik Reinfeldt. Men var håller han hus och varför syns eller hörs han inte? Enligt regeringskansliets webplats har herr Reinfeldt ett förhållandevis innehållsrikt program. Men fortfarande gäller att det inte ger några spår i media. Eller också är det jag som är fullkomligt blind.
Min förhoppning när den nya regeringen tillträdde var att politiken skulle skulle friskas upp och ha en offensiv debatt. Istället blev det helt tyst, och de få gånger regeringsmedlemarna uttalar sig är det i lama frågor som inte väcker något större intresse. Bara bombastiska gäspningar. Förutom det har man lyckats svika väljarna ett flertal gånger och det på mindre än ett år. Det är en bragd som naturligtvis inte kan hyllas. Det är samtidigt värt att notera att det är ytterst sällan statsråden uttalar sig unisont utan endast individuellt och inte sällan helt motstridigt i förhållande till regeringsdeklarationen.
Jag har svårt att se skillnaden mellan nuvarande regering och den förra. De nya Moderaterna är socialdemokratin draperad i ny förpackning. Ännu fulare än originalet och med skabbigt foder under rocken. Det finns dock som sagt en uppenbar skillnad och det är att den nuvarande statsministern inte syns eller hörs utan rör sig i ett vakuum, ett dunkelt silentium. Väljarna står utanför i snålblåsten i ett slags besvikelsens iskalla tystnad.
Det är med sorg jag måste konstatera att regeringen har diskvalificerat sig själva. Man har, antagligen helt omedveten av vad som håller på att ske, skrapat på jordytan vilken om man fortsätter blir en grav. Man har kommit en bra bit ner till det djup som behövs för att lagligen begrava någon som dött.
Min förhoppning när den nya regeringen tillträdde var att politiken skulle skulle friskas upp och ha en offensiv debatt. Istället blev det helt tyst, och de få gånger regeringsmedlemarna uttalar sig är det i lama frågor som inte väcker något större intresse. Bara bombastiska gäspningar. Förutom det har man lyckats svika väljarna ett flertal gånger och det på mindre än ett år. Det är en bragd som naturligtvis inte kan hyllas. Det är samtidigt värt att notera att det är ytterst sällan statsråden uttalar sig unisont utan endast individuellt och inte sällan helt motstridigt i förhållande till regeringsdeklarationen.
Jag har svårt att se skillnaden mellan nuvarande regering och den förra. De nya Moderaterna är socialdemokratin draperad i ny förpackning. Ännu fulare än originalet och med skabbigt foder under rocken. Det finns dock som sagt en uppenbar skillnad och det är att den nuvarande statsministern inte syns eller hörs utan rör sig i ett vakuum, ett dunkelt silentium. Väljarna står utanför i snålblåsten i ett slags besvikelsens iskalla tystnad.
Det är med sorg jag måste konstatera att regeringen har diskvalificerat sig själva. Man har, antagligen helt omedveten av vad som håller på att ske, skrapat på jordytan vilken om man fortsätter blir en grav. Man har kommit en bra bit ner till det djup som behövs för att lagligen begrava någon som dött.
Kvasidecentralisering
Debatten om storregioner är ibland ganska underhållande eftersom de argument som förs fram stundtals tycks komma från håll där det vanligtvis resoneras på ett diametralt annorlunda sätt. Underhållningsvärdet består i de motsägelser som presenteras från politikerhåll. Att Maud Olofsson nu talar i termer av, citat, "Att bilda större regioner handlar inte om att centralisera utan attdecentralisera makt från staten till självstyrande regionala organ" är onekligen intressant.
Antaget att vi som idag har kommuner och landsting av varierande storlekar. Om vi sedan amalgamerar några av dessa till en storregion har jag svårt att inse hur det skulle kunna ses som en decentralisering från staten. Det är förvisso sant att regionen inte är staten, men regionen blir defacto en större del av staten än den mindre kommunen eller landstinget. Detta är inte decentralisering.
Naturligtvis har storregioner både för- och nackdelar. En uppenbar fördel är hur ekonomi- och finansieringsfrågor kan hanteras. En region kan på ett bättre sätt fördela de resurser som finns och skapas. Detta i den bemärkelsen att fler beslutsfattare måste enas innan en budgetfördelning kan genomföras. I och med det minskar riskerna för att de ofta pinsamt amatörmässiga och kortsiktiga budgetar som tas fram i mindre kommuner och landsting urholkar kvaliteten på vitala lokala samhällsfunktioner. Sjukvård är en uppenbar sådan samhällsfunktion.
En nackdel när det gäller storregioner är att individens möjligheter att påverka regionsrelaterade beslut minskar. Hur Olofsson kan borsta detta under mattan är obegripligt. Centern har ju alltid förespråkat decentralisering ner på individnära nivå. Som så många andra gånger har nu företrädare för den borgerliga sidan motsagt sig själva och lagt fram förslag och beslut som egentligen hör hemma på andra sidan blockgränsen. Frågan är nu om väljarna känner sig tillfredställda med det och om det är i samklang med tidigare utmålade intentioner
Låt oss nu laborera vidare och slå samman storregioner till mammutregioner. Den slutgiltiga storregionen är staten. Hur rimmar det med ett borgerligt synsätt? För mitt vidkommande känns hela debatten om storregioner som en debatt vars syfte är att förstatliga kommuner och landsting. Att sedan genomföra privatiseringar av valda funktioner inom kommuner och landsting kan förefalla ligga i linje med ett borgerligt synsätt, men är naturligtvis bara skenmanövrar. Att privatisera delar av offentlig verksamhet, för att sedan återköpa dessa tjänster innebär på sikt kostnadsökningar. Kostnadsökningar som naturligtvis drabbar skattebetalarna.
Så, finns någon egentlig samsyn inom det borgerliga blocket i frågor som denna?
Antaget att vi som idag har kommuner och landsting av varierande storlekar. Om vi sedan amalgamerar några av dessa till en storregion har jag svårt att inse hur det skulle kunna ses som en decentralisering från staten. Det är förvisso sant att regionen inte är staten, men regionen blir defacto en större del av staten än den mindre kommunen eller landstinget. Detta är inte decentralisering.
Naturligtvis har storregioner både för- och nackdelar. En uppenbar fördel är hur ekonomi- och finansieringsfrågor kan hanteras. En region kan på ett bättre sätt fördela de resurser som finns och skapas. Detta i den bemärkelsen att fler beslutsfattare måste enas innan en budgetfördelning kan genomföras. I och med det minskar riskerna för att de ofta pinsamt amatörmässiga och kortsiktiga budgetar som tas fram i mindre kommuner och landsting urholkar kvaliteten på vitala lokala samhällsfunktioner. Sjukvård är en uppenbar sådan samhällsfunktion.
En nackdel när det gäller storregioner är att individens möjligheter att påverka regionsrelaterade beslut minskar. Hur Olofsson kan borsta detta under mattan är obegripligt. Centern har ju alltid förespråkat decentralisering ner på individnära nivå. Som så många andra gånger har nu företrädare för den borgerliga sidan motsagt sig själva och lagt fram förslag och beslut som egentligen hör hemma på andra sidan blockgränsen. Frågan är nu om väljarna känner sig tillfredställda med det och om det är i samklang med tidigare utmålade intentioner
Låt oss nu laborera vidare och slå samman storregioner till mammutregioner. Den slutgiltiga storregionen är staten. Hur rimmar det med ett borgerligt synsätt? För mitt vidkommande känns hela debatten om storregioner som en debatt vars syfte är att förstatliga kommuner och landsting. Att sedan genomföra privatiseringar av valda funktioner inom kommuner och landsting kan förefalla ligga i linje med ett borgerligt synsätt, men är naturligtvis bara skenmanövrar. Att privatisera delar av offentlig verksamhet, för att sedan återköpa dessa tjänster innebär på sikt kostnadsökningar. Kostnadsökningar som naturligtvis drabbar skattebetalarna.
Så, finns någon egentlig samsyn inom det borgerliga blocket i frågor som denna?
Manlig omskärelse
Det är med monumental irritation jag läser Bengt Björksténs inlägg om manlig omskärelse på SvD brännpunkt idag. Björkstén - som excellerar i att rada upp sina titlar, sannolikt i syfte att ge tyngd åt sina motbjudande idéer - menar att omskärelse av unga pojkar har stora fördelar och måste vara en traditionsbunden rätt inom judendomen. Jag värderar inte religionen som sådan men ifrågasätter med vilken rätt vuxna kan välja att stympa omyndiga barn. I Sverige.
Jag ifrågasätter kraftigt att Karolinska institutet, där Björkstén är professor emeritus i pedriatik (!) ställer sig bakom Björksténs inställning. Om så befinner vi oss i en alarmerande situation. Det kan dock inte uteslutas att Björkstén uttalar sig i egna dunkla intressen.
All stympning, framför allt kvinnlig, av barn, som inte givits rätten att motsätta sig denna, kan inte och ska inte accepteras. Könsstympning är ett mycket bizarrt inslag i den moderna och upplysta samhällsbilden. Det måste med kraft bekämpas. Att svenska läkare av egen vilja utför dessa handlingar känns moraliskt kriminellt och att detta sedan inte skulle ifrågasättas av Socialstyrelsen är anmärkningsvärt.
Hur skulle Björkstén ställa sig inför en hypotetiskt tänkt religion som föreskriver avlägsnandet av en del av barns öron? Att amputera örsnibben eller delar av brosket medför inga medicinska risker. Men skulle detta accepteras analogt med judisk könsstympning? Om inte, varför?
Jag ifrågasätter kraftigt att Karolinska institutet, där Björkstén är professor emeritus i pedriatik (!) ställer sig bakom Björksténs inställning. Om så befinner vi oss i en alarmerande situation. Det kan dock inte uteslutas att Björkstén uttalar sig i egna dunkla intressen.
All stympning, framför allt kvinnlig, av barn, som inte givits rätten att motsätta sig denna, kan inte och ska inte accepteras. Könsstympning är ett mycket bizarrt inslag i den moderna och upplysta samhällsbilden. Det måste med kraft bekämpas. Att svenska läkare av egen vilja utför dessa handlingar känns moraliskt kriminellt och att detta sedan inte skulle ifrågasättas av Socialstyrelsen är anmärkningsvärt.
Hur skulle Björkstén ställa sig inför en hypotetiskt tänkt religion som föreskriver avlägsnandet av en del av barns öron? Att amputera örsnibben eller delar av brosket medför inga medicinska risker. Men skulle detta accepteras analogt med judisk könsstympning? Om inte, varför?
Folkomröstningar inom EU
Det är i mina ögon mycket märkligt att dagens ledare i DN menar att regeringarna inom EU måste stå emot folkviljan att hålla folkomröstningar om den nya versionen av EU-fördraget. I en tid då alla (tekniska och praktiska) möjligheter att hålla snabba och effektiva folkomröstningar finns talas istället om att stå emot den rättmätiga medborgarviljan. Samtidigt förstår politikerna inte alls varför politikerföraktet ökar i nu dramatisk omfattning.
EU genomgår en märklig expansion. Visserligen har EU många fördelar då det gäller rättigheter och enighet i många sakfrågor mellan länder, men den eviga expansionen ställer till problem. Länder som ekonomiskt, politiskt och av andra skäl ännu inte hör hemma i unionen ska absorberas och integreras. I just detta sammanhang borde folkviljan styra EU-politikernas beslut. Rimligt är att i en åtminstone semiglobal demokrati - som undan för undan urholkas för att till slut anta allt enkelriktade totalitära former - inhämta människors åsikter.
Vi ser dagligen exempel på hur unionsledningen under märkliga förespeglingar allt mer begränsar individens frihet. Att då inte få ta till orda är minst sagt bekymmersamt. Vems vilja menar man då att man företräder i beslutsprocessen?
EU genomgår en märklig expansion. Visserligen har EU många fördelar då det gäller rättigheter och enighet i många sakfrågor mellan länder, men den eviga expansionen ställer till problem. Länder som ekonomiskt, politiskt och av andra skäl ännu inte hör hemma i unionen ska absorberas och integreras. I just detta sammanhang borde folkviljan styra EU-politikernas beslut. Rimligt är att i en åtminstone semiglobal demokrati - som undan för undan urholkas för att till slut anta allt enkelriktade totalitära former - inhämta människors åsikter.
Vi ser dagligen exempel på hur unionsledningen under märkliga förespeglingar allt mer begränsar individens frihet. Att då inte få ta till orda är minst sagt bekymmersamt. Vems vilja menar man då att man företräder i beslutsprocessen?
I ett regn av dagar
En blogg tycks för mig vara en utmärkt kanal att megafonera ut tankar, verbala attacker och slumpmässiga funderingar. Jag är nyfödd här.
Så... inledningvis kan vi orera om vädret. Detta svenska favoritämne. Är det för varmt gnälls det över det, likaså om det är för regnigt, fuktigt eller kallt. Nu har meteorologerna proklamerat att efter denna veckas slut är även värmen slut, för detta år.
I och med det infinner sig ångesttiden. Visserligen är soliga höstdagar då löven fallit gula till marken vackra, men i kulissen står det eviga novembermörkret. Faller ingen snö varar november tills det blir vår igen. Jag längtar redan dit trots att solen fortfarande lyser och det är varmt ute.
Jag rustar mig för det som komma skall. Jag brukar ta ut sorger i förskott och preparera mig för det värsta. Det senare är egentligen ett ganska allvarligt och energislukande problem. Mark Twain sa "I have had many problems in my life. Most of them never happened". Kunde jag ta och inse vad detta ordspråk betyder skulle jag kunna bearbeta mig själv att ta dagen som den kommer. Det vi har minst av är tid, och tid är som jag ser det en reell form av lycka.
Nu ska sägas att jag inte är speciellt olycklig. Inte just nu i alla fall. Jag lever i ett regn av dagar. Den ena kommer efter den andra och det finns ingen tid att reflektera över nuet och över vad som händer. Borde egentligen försöka fokusera på nuet och inte bara på det som finns i framtiden, för vad händer då det en gång är dags att stanna upp? Äldre kommer jag då att inse att jag missade allt. Det som egentligen var livets väsentligheter. Framtiden som senare kommer att vara idag, kommer då att bli en del av regnet av dagar. Då är det för sent.
Jag måste lära mig fånga dagen och försöka se och ta tillvara de guldkorn, om än aldrig så små, som antagligen finns där. Dolda i nuet. Att sänka farten minskar tunnelseendet. Rör jag mig tillräckligt långsamt hinner jag vrida på huvudet utan att kollidera med något framför mig.
Jag tror jag ska börja idag. Jag måste öva mig.
Så... inledningvis kan vi orera om vädret. Detta svenska favoritämne. Är det för varmt gnälls det över det, likaså om det är för regnigt, fuktigt eller kallt. Nu har meteorologerna proklamerat att efter denna veckas slut är även värmen slut, för detta år.
I och med det infinner sig ångesttiden. Visserligen är soliga höstdagar då löven fallit gula till marken vackra, men i kulissen står det eviga novembermörkret. Faller ingen snö varar november tills det blir vår igen. Jag längtar redan dit trots att solen fortfarande lyser och det är varmt ute.
Jag rustar mig för det som komma skall. Jag brukar ta ut sorger i förskott och preparera mig för det värsta. Det senare är egentligen ett ganska allvarligt och energislukande problem. Mark Twain sa "I have had many problems in my life. Most of them never happened". Kunde jag ta och inse vad detta ordspråk betyder skulle jag kunna bearbeta mig själv att ta dagen som den kommer. Det vi har minst av är tid, och tid är som jag ser det en reell form av lycka.
Nu ska sägas att jag inte är speciellt olycklig. Inte just nu i alla fall. Jag lever i ett regn av dagar. Den ena kommer efter den andra och det finns ingen tid att reflektera över nuet och över vad som händer. Borde egentligen försöka fokusera på nuet och inte bara på det som finns i framtiden, för vad händer då det en gång är dags att stanna upp? Äldre kommer jag då att inse att jag missade allt. Det som egentligen var livets väsentligheter. Framtiden som senare kommer att vara idag, kommer då att bli en del av regnet av dagar. Då är det för sent.
Jag måste lära mig fånga dagen och försöka se och ta tillvara de guldkorn, om än aldrig så små, som antagligen finns där. Dolda i nuet. Att sänka farten minskar tunnelseendet. Rör jag mig tillräckligt långsamt hinner jag vrida på huvudet utan att kollidera med något framför mig.
Jag tror jag ska börja idag. Jag måste öva mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)