Tesen om accelererande tid

När jag var liten var ett sommarlov det samma som en hel evighet. Likaså terminerna i lågstadiet. På sommarloven gick det att hinna med så fantastiskt många saker. Bada, segla jolle, leka med kompisarna och mycket annat. Barn- och ungdomstiden var en tid av frihet och kravlöshet. En tid av upptäckter.

Så är det inte idag. Det går inte att hinna med någonting alls. Jag är äldre och tiden accelererar närmast okontrollerat. Det är bråttom nu. Med vad vet jag inte och jag vet inte heller om det verkligen är så, men om tiden går fortare för varje år som går så måste tiden stå i omvänd proportion till åldern. Ju yngre vi är desto längre är tiden. Ju äldre vi är desto kortare är tiden. En minut är alltså inte alltid lika lång. Vi lever i det krökta rummet.

Möjligen har den här känslan med livserfarenhet att göra. Det som en gång var nytt, okänt och spännande tog tid att utforska. Idag säger jag bara jahaja och rusar vidare. Det känns inte som jag får några direkt nya erfarenheter.

Naturligtvis är det sista inte alls sant. Jag och alla andra vinner hela tiden nya erfarenheter, men de kanske inte är lika omtumlande som när vi var yngre. Erfarenheten lägger en slags dov sordin på spänningen.

Så, vad göra. Om vi kunde ta hjälp av Einsteins teorier och omsätta dem i praktiken skulle saken vara enkel. Åtminstone teoretiskt. Vi skulle kunna bromsa eller till och med reversera tiden genom att röra oss nära eller bortom ljusets hastighet. Hur det skulle gestalta sig levnadsmässigt har jag svårt att mentalisera för mitt inre. Så även om det gick, skulle det kanske inte medföra några omvälvande livseffekter.

Så vad är kontentan av tesen om accelererande tid? Ingen alls. Det bara är så det är och vi måste acceptera det. Vi är på resa mot evigheten och när vi är där kanske tiden stannar. Jag vet inte, och det gör ingen annan heller. Men eftersom vi inte vet vad som sker när tiden en gång stannat är det vårt eget ansvar att göra något bra av den tid vi har.