Kulturministern och den kulturfattiga massan

I dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet ondgör sig Sven Olov Edvinsson, som är förbundsordförande i Studieförbundet vuxenskolan, över kulturministerns förslag att dra in stödet för projektet En bok för alla. Jag är beredd att skriva under i kritiken.

Jag känner flera personer och familjer där man inte äger en enda bok. Man läser inte böcker, kanske beroende på ett socialt arv. Jag har ingen konkret statistik, men för mig känns det som det totalt rör sig om många personer. Personer som om stödåtgärder inte finns inte heller kommer att skaffa sig en enda bok. Inte ens Biggles eller Kitty.

Det är möjligt att summan av besparingen presenterats tidigare, men jag har i så fall missat den. Jag har dock svårt att tro att det kan röra sig om speciellt stora belopp. Besparingen måste ställas i relation till den negativa effekt det har på kulturintresset hos delar av den svenska populationen. Man kan se projektet En bok för alla som ett led i upplysning och utbildning av den massa som inte läser böcker eller tar del av någon modern kultur eller den kultur som varit.

Att nu gå så långt som att jämföra bidragsindragandet med åtgärder i gamla kommuniststater är att gå för långt, men jag kan inte låta bli. Att undanhålla utbildning och kulturberikande är att kväsa folket. Ett obildat folk saknar möjlighet att kritisera propositioner och dokument på grund av bristande läskunskaper. Kunskap är makt och undanhåller man delar av folket upplysning och bildning blir maktpositionen starkare hos den som redan har makten i sitt fång.

Som sagt, liknelsen är egentligen inte alls relevant men skulle kanske kunna bli det i en extrem förlängning och fortsatt kulturutarmning. Kulturellt deltagande är alltså en form av upplysning och i förlängningen en möjlighet för flera att öppna ögonen och ta del. Aktiv eller passiv.

Läskunnighet har naturligtvis sin grund i skolan. Den skola som i Sverige inte är värd namnet. Ungdomar går ut skolan som semianalfabeter. En bok för alla kan och skulle kunna vara en del i den vidare livsutbildningen.

Det går alltså att dra paralleller mellan litterär kultur och samhällsaktivt deltagande. Den konkreta besparingens egentliga syften hamnar därför i en fond av dimridåer. Det är ett evinnerligt klankande på kultur och kulturella aktiviteter och besparingsåtgärder som denna känns beklämmande och gränsande till rent patetiska. En kulturminister som aktivt arbetar för att demontera möjligheten till kulturellt uppvaknade och dess möjligheter, har missförstått sin roll och bör söka sig en annan sysselsättning.