Jackson, ett lik redan i sin egen livstid

Tveklöst är Michael Jackson en av modern pops stora portalgestalter. Albumet Thriller har sålts i närmare hundra miljoner exemplar vilket är enastående. Andra av hans album har inte sålt lika mycket men ändock i avsevärda upplagor. När det gäller Thriller så var det i praktiken Quincy Jones och Rod Temperton som var arkitekterna bakom musiken. Jackson blev redan då en slags marionett som senare kom att styras mer och mer och den kommersiella industrins intressen.

Att Jackson drabbades av någon form av vansinne har med all önskvärd tydlighet framkommit under åren. Det fanns påtagliga likheter i beteendet mellan honom och magnaten Howard Hughes. Bacillskräck, irrationellt beteende, fobier, bizarra utspel och suspekta samrören med tvivelaktiga religiösa falanger. I Howard Hughes fall var det mormonkyrkan och i Jacksons fall Nation of islam.

Jag är inte riktigt på det klara med vad det var i Jacksons androgyna gestalt som trots sin groteska framtoning var så lockande för så många. Frågorna hopar sig. Var hans hjärna på ett barns nivå? Var han pedofil med drag av homosexualitet eller tvärtom? Det är oklart och vi kan bara spekulera.

När det gäller degenereringen av hans person under åren så ledde det till att han de sista åren i praktiken redan var ett lik. Söndermedicinerad, förstörd av plastikkirurgi och med sannolikt en rad bekymmersamma fysiska defekter som eventuellt omnämnts i obduktionsprotokollen.

Hans öde är i grunden mycket tragiskt. Han drillades som liten hårt av sin pappa som drev på för att förverkliga sina egna drömmar, att få en känd son i vilkens glans han själv kunde sola. Enligt uppgifter som figurerat i media under åren var pappa Jackson en ond man som slog sina barn, speciellt med inriktning på sonen Michael. Allt för den goda saken. När vi ser pappan i pressen i dagarna ser man att den är en ond människa. The look of pure evil. Om det nu som påstås finns ett testamente där fadern inte nämns är det i sken av barndomen helt förklarligt.

Michael Jackson är bortgången och på det kan media profitera och vältra sig i tragedin. När nulägets bränsle är utbränt så kommer man att kunna skriva om att Jacksons död var en fejk och att han setts i Brasilien, Mongoliet och i Sydafrika. Vi kommer också att kunna läsa spaltmil om arvstvister, interfamiljära stridigheter och hittills dolda oegentligheter som tidigare effektivt tystats ner av den egna propagandamaskinen.

Jackson blev ett vandrande zoombie-lik under sin livstid. Nu har det kroppsliga liket efter den kliniska döden fått nytt liv och lever vidare i media som intäktsgenerator, trots att han dog - vilket är obegripligt - utfattig.