Nollningens masspsykos och terror

Jag har inget positivt minne av nollningarna vare sig i gymnasiet eller på universitetet. Innan vi började gymnasiet den där sensommardagen för länge sedan, hade vi fått veta en hel del om den nollning som vi skulle gå igenom. Trodde vi. Historierna innan var betydligt hemskare än verkligheten, men berättandet hade sin effekt.

Vi var skräckslagna redan innan vi började skolan, helt förvissade om att vi skulle utsättas för fruktansvärda övergrepp. Bland annat skulle vi få nollor ritade i ansiktet med svintusch. Någon som kände någon som kände någon som hade börjat i just den gymnasieskolan för (då) länge sedan hade fått genomgå flera plastikoperationer för att få bort svintuschnollan. Naturligtvis var det inte sant.

När nollningen väl började i gymnasiet var det en ganska beskedlig historia. Att jämföras med universitetet, men det visste vi ju inte då. Visst var det alkohol som flödade både här och där, men det var inget hetsdrickande. Ingen masspsykos. Ingen som tvingades till något.

Inför första terminen på universitetet såg vi fram emot nollningen, alla glada upptåg och gemenskapen. Vi började, och så även nollningen och förnedringen. Vi tvingades bära stora skyltar med siffran noll på. Den som inte fogade sig skulle utsättas för represalier. Jag vägrade. Eftersom jag jobbade några år mellan gymnasiet och universitetet fanns det en ålderskillnad mellan mig och nollegeneralerna. Till min fördel. Det var bara att ryta så fick åtminstone jag vara i fred.

Just hetsdrickandet (trycktankningen är väl bättre formulerat) var en central punkt och ritual. Det skulle hivas i sprit och den som inte lydde utsatte man för kaskader av glåpord och tråkningar. Den som försökte hänga med i svängarna blev naturligtvis aspackad till publikens förnöjelse. Det var flera som fick tas till sjukhus, vissa fick magpumpas och injeceras med antidot.

Det fanns också andra moment. Just dessa gjorde mig ännu mera förbannad. Nolleuppdragen som delades ut gick oftast ut på att stjäla troféer åt nollegeneralerna. Det kunde vara en bil (!), en systembolagsskylt eller något annat mer eller mindre hysteriskt. Andra nolleuppdrag var rena terroristdåden. Det kunde handla om att tillverka kraftiga knallbomber för att sedan smälla av dem någonstans, eller skriva okvädningsord med round-up i gräsmattan utanför någon institution som inte tillhörde den egna fakulteten. Ingen annan fakultet än den egna förtjänade - så gick resonemanget - att existera.

Med ovanstående i backspegeln och med dagens nollningar i kikarsiktet finns det bara en sak att göra. Se till att avarterna upphör en gång för alla. Inte själva nollningssermonierna, men allt elände runt omkring. De företeelser som skapar masspsykos. De företeelser där enskilda blir utsatta. De företeelser som inte har något med välkomnande eller gemenskap att göra.

Jag uppskattar faktiskt skolministerns utspel om krafttag mot nollningar. Det är också uppfriskande att se Björklund, som ny folkpartiledare, även idag skjuta skarpt från höften. Just nu framstår han som den svenska inrikespolitikens egen Clint Eastwood. Och statsministern? Ja honom hör vi inte ett knyst ifrån i vanlig ordning.