Jag såg Roy Anderssons film Sånger från andra våningen för en tid sedan. Jag har sett den tidigare men tänkte att jag skulle försöka tolka den mer ingående den här gången.
Filmspråket är märkligt och speciellt. Andersson låter aldrig kameran panorera, utan aktörena kommer in och ut ur bild inför stillastående kamera. En slags rörligt stilleben.
Roy Andersson har en smått mystisk och unik färgsättning i sina filmer. Han använder företrädelsevis bleka och grå färgsättningar som på ett underligt sätt får allt att se dött ut och där skådespelarna ser ut som uppstigna ur kylfack på en obduktionsavdelning.
Det känns inte alltid kristallklart vad Andersson vill föra fram med sitt filmskapande. Jag tolkar berättarmetodiken som en projektion av lidande och underförstådd förgänglighet. Även Roy Anderssons reklamfilmer andas samma bildspråk och berättarkonst.
Oavsett om man tycker om Roy Anderssons filmer eller inte är det svårt att inte fascineras av hans filmskapande som i vissa drag liknar David Lynchs, även om den förres historier inte löper i ett möbiusband där det inte går att avgöra var filmen börjar eller slutar.
Efter att ha sett färdigt en Roy Andersson är det naturligt att känna sig förvirrad men berörd på ett oklart sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar